Igår låg han på mig en lång stund. Nu tycker jag att han inte väger nått alls, när man är van med Julians tyngd.
Dock är han lite hårigare..
jag tycker att det blir lite tomt på kvällarna när Julian har somnat. Det är skönt när man lagt honom, men när han väl har somnat så saknar jag hans närhet, skulle helst vilja ha honom sovandes i min famn, som när han var liten, men jag vet ju att han sover bäst själv. Och det är inte så smidigt att ha någon i knät, när man måste kissa, svara i telefonen, tvätta.. men ändå känner jag denna längtan efter honom hela tiden...Är det detta som kallas KÄRLEK!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar