Änglar, finns de?!

I över 1 år har jag känt Annie, genom en vän. Vi har bara träffats några ggr, men det är en härlig tjej som man inte glömmer. Energisk, glad och full av liv.
På facebook gick hon tidigt ut med sin fina växande mage. För bara ett par dagar sen fotade hon sina fötter som var lika hemska som mina när det gäller svullnad, då jag var i Thailand i v.24 med Julian i magen. Annie var då i v. 37.
Ikväll hade hon lagt ut en bild på sin ängel, som kom men som vände.
En hemsk bild, man såg att ängeln inte levde, men de hade bäddat in henne med filten och gosedjuret. Det gör ont i hela kroppen när jag ser på deras lilla tjej.
Livet är skört och man vet aldrig vad morgondagen överraskar en med.
Om jag tycker det är hemsk att se bilden, hur mår då inte de?!
Min mage växer och jag planerar, fantiserar och älskar min bebis. Jag tillåter mig att göra det. Sker det nått hemskt på vägen, kommer inte smärtan vara mindre om jag inte hade dessa planer och känslor för vår ofödda son Colin. Blir han en ängel för tidigt, har jag iallefall älskat honom så mycket jag kunnat, när han var nära mig.
Jag tror på livet, kärleken, hoppet och änglar!